Tusculum Förlag ...

 

... lägger sig ned för att sova. Kanske vaknar vi igen, kanske blir sömnen långvarig. Det är sådant man aldrig kan veta. Vi tackar alla våra författare, vänner och läsare för den tid som varit och önskar er alla ett riktigt gott nytt år!

 

Ur Agnes och Emil

Det var mörkt i vedboden. Bara ett litet, halvt igensmutsat fönster släppte in det svaga marsljuset. På huggkubben satt en yxa med ett stycke av eggen fastkilad i det såriga träet. Jordgolvet runtomkring var täckt av sågspån, i ena hörnet låg en oformlig hög av redan färdigklyvna björkklabbar och strax intill en påbörjad prydlig trave vedträn. En fylld vedkorg stod och väntade ett stycke innanför dörren. Det luktade färskt trä i boden, kåda, fotogen och töre.

Hon märkte honom inte genast. När hon fick syn på honom tvärstannade hon, släppte korgen och tog ett steg tillbaka mot vedboddörren. Hon kände igen hans blåkläder och grova bruna kängor, som skomakare Karlsson pliggat och sulat förra vintern. Från de öppna takstolarna löpte en kraftig repsnara slingad runt hans hals. De gråbruna hårtestarna föll ner i pannan, ögonen var vidöppna, utstående, stumma. Tungan hade glidit ut mellan de spruckna läpparna, den var svullen och lilafärgad. Ansiktshuden var vaxgul och de stora arbetshänderna nedanför blåblusärmarna hade svartblåa fläckar.

Läs den spännande fortsättningen från sidan 7 i Agnes och Emil, en historisk roman av Gullan Sköld. Läs mer om Agnes och Emil här.

 

Ur Mannen har hatten

// dom slåss där

vi vet på vilka gator dom bor

dom har damp där

en anknytningsbristens

folksjukdom

raggarbilar och

epa-traktorer har de också

men ölen är slut

och att slåss

är helt i sin ordning

 

det var midsommar 2005

i Veddige

och på armen

hade hon avtryck

av hans fingrar

 

men vad värre var

var att

ölen var slut

 

Ingela Svenson ur Mannen har hatten, rättspoesi och dikten ”På armen bar hon avtryck av hans fingrar”, sidan 64. Läs mer om Mannen har hatten här.

Ur Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik

Mannen, familjefadern, var en gubbe av svag kroppsbyggnad och utan arbetsdrift och omtanke. Han sågade väl en och annan famn ved åt sina kunder, men ofta var han hemma hos de små och skötte ”hushållet” varför han av grannarna kallades ”barnflickan”. Säga vad man vill om de storverk som människan med sin blotta vilja förmår uträtta, visst är att hon ändå, när allt kommer omkring, icke mer än till en viss inskränkt grad utöver den gräns, som naturen utstakat, förmår uppdriva sina individuella krafter, vare sig andliga eller kroppsliga. Mannen i trekanten var en av dessa hjälplösa, svaga och njuggt utrustade varelser, utan arbetsförmåga, tilltagsenhet och mod, vilka kommit till världen icke för att hjälpa, utan för att hjälpas.

 

Wendela Hebbe ur antologin (red. Ami Lönnroth) Empati och Engagemang – en kvinnolinje i svensk journalistik, sidan 30. Läs mer om Empati och engagemang här.

Ur En underbar roman

Själva höstens intåg i staden, doften av boeuf bourgignon. Dimman som om morgonen börjar i grått, pärlstickad dimma som i en av Karlas finare sjalar – den i grå silkestyll – men som så småningom bleknar och lämnar endast en mjölkig skiftning kvar, suddar ut det avlägsna. Torr pastellkrita.

En portvakt slår ut sin hink med rykande klordoftande innehåll framför sin port, drar några tag med kvasten, låter dem passera. Så kommer bageriets mättade doft och blomsterhandlaren som har parkerat mitt på trottoaren och har bakluckorna öppna. Harry tittar in i butiken där stora burar med kaniner, kanariefåglar och en papegoja står längst in. Framför dem glider en svanslös katt mjukt mellan rosor, fresia och krukor, struntar fullkomligt i fåglarna men stryker sig smeksamt kring deras ben. Brevbäraren hälsar och en klunga brandmän joggar förbi iförda shorts.

De är på väg till Parc Monstsouris. Harry har sin digi om halsen, Gertrud sin i fickan.

 

Karin Stensdotter ur En underbar roman, sidan 67. Läs mer om Och En underbar roman här.

Ur Och hundarna skällde alltid på nätterna

Blygt och efter att ha tryckt på det länge frågade

Margrete mamman om de inte kunde skriva efter en

bh. Minsta storleken.

Bland varorna i postorderpaketet låg den sedan, en

bedårande lätt vadderad skapelse med ljusblåa sömmar.

Den skavde på ett sällsamt sätt nästa dag i skolan.

Margrete höll tyst men kände hur stoltheten rumsterade

i hennes inre. Hon hade avancerat.

Barndomen glider undan, som en fisk i handen.

År läggs till år och tystnad till tystnad.

Plötsligt stod hon inte ut med mammans andedräkt.

Pappan hade ingen. 

Lilian Edvall ur Och hundarna skällde alltid på nätterna, sidan 54. Läs mer om Och hundarna skällde alltid på nätterna här.

 

Ur Kulturchefen

Gillar du fysiska författare, sa Lundberg. Läser du hellre feta författare som tar stor plats i det publika rummet eller smala författare som har något att säga?

Fysiken hos författare saknar enligt min mening helt och hållet betydelse, sa Oliver C. Det väsentliga är alltid texten.

 

Christer Hermansson ur Kulturchefen, sidan 99. Läs mer om Kulturchefen här.

 

Ur Jorden snurrar bara framåt

Ännu blommar inte kastanjerna, de skrynkliga bladen ser fortfarande ut som nyfödda barn. Små plantor, komna ur höstens nedfallna frukter, ses här och var skjuta upp ur jorden. Gräver man upp en sån planta ser man hur kastanjen, fortfarande blank, öppnat sig och släppt ut ett nytt liv.

Kastanjer – jag tänker på Barbro Hörbergs Med ögon känsliga för grönt, där finns kastanjeblad stora som paraplyer.

Och jag tänker på den där dagen när jag hittade tillbaka till S, en varm augustidag för nio år sen, i kastanjeallén – hennes hand, fortfarande ett litets barns hand, i min hand.

Jag släppte den inte sen –

 

Helena von Hofsten ur kortprosaboken Jorden snurrar bara framåt, sidan 39. Läs mer om Jorden snurrar bara framåt här.

 

 

Ur En centraleuropeisk afton – breven från Alvar Alsterdal

Apropå recensioner: är det någon som skriver om Pentti Saarikoskis ungdomsböcker? Annars gör jag det gärna. Jag tycker vi skall premiera udda böcker och helst på små förlag. De andra klarar sig ändå.

 

Skriver Alvar Alsterdal i ett av breven som ingår i Thomas Nydahls bok En centraleuropeisk afton – breven från Alvar Alsterdal. Citatet återfinns på sidan 88. Läs mer om En central europeisk afton här.

 

Ur Mannen har hatten

/ ... / mamman sade att dottern

alltid haft

svårt att skilja på

fantasi och verklighet

hon, som var den som

skulle skydda

 

man kunde hos lyssnaren skönja

en sammanblandning av

sympatikänslor

och bedömning av flickans

trovärdighet

för alla vet ju att

mor är god

far är rar

 

i svenska rättssalar

är mattorna alltid äkta

det är ändå

tryggt att veta

men äkta mattor knyts ofta av

barnslavar

 

Ingela Svensons rättspoesi ur Mannen har hatten, dikten ”Egen vilje-kraft”, sidan 13. Läs mer om Mannen har hatten här.

  

Ur Kulturchefen 

 

Kommunchefen, eller Gud, hade hört talas om mina hårda och härliga arbetsmetoder och min förmåga att åstadkomma konkreta resultat som marknadsförde Södertälje kommun på ett veritabelt och utmärkt sätt. Södertälje stadsbibliotek hade jag, Oliver C. Johansson verkligen satt på kartan. Det kunde ingen nu levande människa ifrågasätta.

Tyvärr är det så, sa Gud, att trots att vi lägger ner över tjugo miljoner kronor på bibliotek och museum, allmänkultur och kulturskolan så händer det ingenting av betydelse i verksamheterna. Det vill jag ändra på. Och det är där du kommer in i bilden, Oliver. Vi behöver en stark ledare som kan utveckla kulturen här i Strangeness. Jag vill ha en kultur som kan utmana och provocera medborgarna.

 

Christer Hermansson ur Kulturchefen, sidan 15. Läs mer om Kulturchefen här. Träffa en livs levanade Kulturchef i Strängnäs på Kultur 12, den 12 maj 2012, läs mer här.

 

Ur Sjöpojken

 

Hon flyr. Och du får se hur det ser ut under staden. Du anar formen av näckrosor. Stjälkarna rör vid dig. När du kommer upp ovanför ytan är hon hos honom. Hon stryker hans arm, nedklottrad av graffiti och rispor.

 

Kristina Sigunsdotter ur Sjöpojken, sidan 54. Läs mer om Sjöpojken här.   

 

Ett underbart höstlov med Harry och Gertrud i Paris

 

Paris, en blomkalk av sten att vandra i. Det är så Gertrud ser på staden som kom att bli hennes hem. Nioårige Harry, hennes brors barnbarn, som kommer på besök under höstlovet, blir en katalysator för en resa i minnet, samtidigt som de tillsammans gör Paris. 

I En underbar roman tecknar Karin Stensdotter ett ömsint porträtt av livet så som det kom att bli för Gertrud, fotografen som lämnade Stockholm för kärleken i Paris, som blev till kärleken till Paris, en kärlek hon nu överför till Harry. Och maten som puttrar i kastrullerna, alla dofter, alla smaker som Harry möter för första gången, allt som Gertrud vill visa honom – Paris, staden som kom att bli hennes.

Läs mer om En underbar roman här.

Besök din boklåda eller beställ här.

 

Långsamhetens nej: Lästips när höstmörkret sänker sig över stad och land

 

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.

Läs mer om Långsamhetens nej här.

Beställ här.

 

Möt Ingela Svenson i veckans avsnitt av "Sverige!" SVT 1

 

Teveprogrammet "Sverige!" möter Ingela Svenson och talar om den poesi som föds i rättssalen och som bildar bas i Ingelas poesidebut Mannen har hatten. Drygt arton minuter in i programmet, efter intervjun med Tomas von Brömssen, träffar vi Ingela.

Se programmet här.

Läs mer om Mannen har hatten här.

Beställ här.

 

BTJ:s recensent förtjust i En underbar roman

 

”Huvudpersonen, en medelålders kvinna, Gertrud, lever sitt ensamma liv i Paris efter att mannen hon älskat gått  bort. Hon oroar sig över att behöva ta emot sin brors sonson under en vecka men de finner ett ledigt sätt att umgås på eftersom de har gemensamma intressen, särskilt fotografering. Det är välskrivet och språkligt oantastligt. Det är dessutom en njutning att följa med på utflykter i Gertruds Paris. Alla dofter, ljuvliga sinnesintryck, samtal om mat och filosofiska tankesprång förgyller läsandet.”

Ur Maivor Wickman Olaussons recension, BTJ: 11114379

Karin Stensdotters illustration här intill är från sidan 7 i den underbara romanen.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

Dagens Bok blir berörda av Kristina Sigunsdotters skönlitterära debut Sjöpojken

 

”Det är skrämmande och obehagligt och jag kan aldrig riktigt slappna av … Jag läser fort. För att jag måste få veta mer, men också för att jag är rädd att om jag stannar så kommer jag inte våga fortsätta. Att jag kommer tänka ’Har jag ens rätt att läsa det här, det är ju så långt ifrån min verklighet’. Och jo, det är långt borta. Men jag måste veta. Stundtals påminner Kristina Sigunsdotters vuxensaga om Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Sammansmältningen av poesi och prosa, av dröm och verklighet, galenskap och friskhet. Det finns också en likhet i motivet, i skildringen av de utsatta, de som utsätter, beroendet och det smärtsamma i närheten. Jag försöker beskriva vad jag känner när jag läser Sjöpojken, vad jag tänker och vad jag tror. Jag vet inte riktigt om jag lyckas. Kanske borde jag bara säga att jag gråter.”

Ur Anna Nygrens recension i Dagens Bok den 14 juni  2011.

Läs hela recensionen här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Beställ här.

 

"En vacker och vemodig berättelse"

 

"Karin Stensdotters språk är vackert. Det är nära. Ja, jag skulle rentav vilja kalla det intimt i sin känslomässiga laddning parad med en tilltalande lågmäldhet. Styrkan växer ur den skicklighet med vilken Stensdotter låter den lilla rörelsen, den nästan skenbart betydelselösa händelsen få sin rätta innebörd, sin särskilda tyngd. Därigenom blir effekten desto större och starkare. Gripande, är den rätta beteckningen. Och det är en vacker och vemodig berättelse. Mot slutet yttrar broderns unga barnbarn två repliker som bär på mycket av romanens essens: "Jag brukar inte säga så mycket". 'Och här har vi ju pratat hela tiden, fortsätter han. Jag tror aldrig att jag pratat så mycket förut.'"

Ur Crister Enanders recension i Tidningen Kulturen, den 10/6 2011.

Läs hela recensionen här.

Karin Stensdotters illustration här intill är från sidan 90 i den underbara romanen.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

"En fint stämd roman" skriver Corren om En underbar roman

 

"Underbart är kort? Nå, lång är den inte, Karin Stensdotters berättelse om hur gammal möter ung under några stillsamt eftertänksamma dagar som får minnet att dansa långdans genom tiden och rummen. Människor, nära och kära, passerar revy. Glömda färdigheter gör sig åter påminda, och glädjeämnen och sorg får sitt, samt det faktum att livet till slut ändå måste tillåtas att fortgå. Tills cirkeln äntligt sluts ... En fint stämd roman, vemodig och retuscherat mjuk i kanterna."

Ur Margareta Wimans recension i Corren, den 25/5 2011.

Läs hela recensionen här.

Karin Stensdotters illustration här intill är från sidan 30 i den underbara romanen.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

 

"I denna hyllning till det vardagliga, finns mycket att bli förtjust i"  HD recenserar En underbar roman

 

”Det kanske kan tyckas lite anspråksfullt att kalla sin bok ’En underbar roman’. Titeln på Karin Stensdotters tredje roman – denna gång på Tusculum förlag – för tanken till romantitlar som A.M. Homes ’This Book Will Save Your Life’ och Dave Eggers ’A Heartbreaking Work of Staggering Genius’. Till skillnad från dessa romaner framstår Stensdotters som något mera lågmäld och jordnära – här är inte allt ställt på sin spets och ingenting står på spel … Skrapar man dock lite på ytan på denna feel good-roman så finns där mer än bara god mat och ett stundtals skymtande Eiffeltorn. Samtidigt som Gertrud och Harry vandrar runt i Paris så vandrar Gertrud också runt i sina minnen. Hela hennes liv tycks närvarande: barndomen i Stockholm, modern som dog när Gertrud bara var tonåring, kärleken till fransmannen Marc-Antoine, hans två söner som också blev hennes … Trots sin titel vilar det något anspråkslöst över Stensdotters roman. I denna hyllning till det vardagliga finns mycket att bli förtjust i – personligen faller jag för de kärleksfulla beskrivningarna av matlagning. I all sin enkelhet fångar ’En underbar roman’ den lågmälda lycka som kan orsakas av det lilla: en plötslig solstråle, eller en kopp espresso.”

Ur Annika J Hagströms recension i Helsingborgs Dagblad, den 10/5 2011.

Läs hela recensionen här.

Karin Stensdotters illustration ovan är från sidan 53 i den underbara romanen.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

 

"Underbar? Faktiskt!" Arbetarbladet recenserar En underbar roman

”En underbar roman” handlar om platsens betydelse för människan. Därför använder den också tydliga bilder ... Svenska författaren Karin Stensdotter bor själv i Paris, och arbetar dessutom som arkitekt. Jag imponerades av hennes debut, generationsromanen ”Arnes kiosk” 2004. Men den nya boken, hennes tredje, är annorlunda och kommer ut på ett mindre förlag. Bara titeln, så uppkäftig! Man får föreställa sig att det syftar på Gertruds liv – som en underbar berättelse – helt enkelt.

Särskilt som ”En underbar roman” till omfånget mer liknar en långnovell, ett koncentrat där författaren Stensdotter gestaltar arkitekten Stensdotters idéer genom ett enskilt människoöde.

Gertrud har inte slutat laga riktig mat trots att hon vanligtvis bara dukar åt en. Hon steker kalvlever och snöbollschampinjon i smör. Hon lagar imponerande suffléer. Var sak har sin tid, säger Gertrud lugnt när en mäktigt fluffig drömpastej pöser ihop under gaffeln.

Det är ytterligare en av bokens klara bilder som kan tydas symboliskt om man vill: vi behöver näring av både minnen och framtidshopp.

En underbar dam, denna Gertrud. Jag är mycket nöjd med att ha fått träffa henne. I hennes Paris, ”den här staden som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare”.

Ur Bodil Juggas recension i Arbetarbladet den 9/5 2011.

Läs hela recensionen här.

Karin Stensdotters illustration ovan är från sidan 120 i den underbara romanen.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

 

"Den här boken skall ni läsa"

 

Bengt O. Karlsson på bloggen Flarnfri scalottenlök har läst Karin Stensdotters En underbar roman och rekommenderar: "Den här boken skall ni läsa. Men läs den sakta och gärna två gånger. Första gången kan ni läsa historien om hur två människor, mycket olika i de flesta avseenden, möts och finner varandra.  Karin har själv sagt att hon ville skriva något med ett lyckligt slut och någon annan har kallat boken för en feel good roman, detta förvisso inte i förringande syfte. Vid andra läsningen kan ni långsamt njuta av Karins förmåga  att med några pregnanta detaljer skildra en miljö, en person, ett rum, ett minne så att man tydligt kan se det framför sig ... Jag hade väntat mig en roman om Paris och det fick jag väl också.  Dofterna, gatlyktornas skuggar, Eiffeltornet, katakomberna. Men Gertruds minnen och hågkomster ger mycket mer: här lyser Karins talang som Stockholmsskildrare igenom och hennes förmåga att teckna en förfluten tid som hon personligen rimligtvis inte kan ha varit med om men som en del av hennes ålderstigna läsare väl känner igen. Och det är en hoppfull utveckling: personligen uppfattar jag Gertrud som betydligt äldre än vad andra läsare gjort ("medelålders" - men jag tänker mig "pensionär sedan en del år"). Men  samvaron med Harry föryngrar henne och  hon tänker till slut att hon faktiskt har en del tid kvar som hon kan utnyttja. En trösterik tanke.
Ur Bengt O. Karlssons blogg Flarnfri schalottenlök den 9/5 2011.

Läs hela texten här.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

 

Kulturnytt recenserar Karin Stensdotters En underbar roman som utkommer idag

 

"Äldre svensk dam, änka med vuxna styvsöner, sedan lång tid bosatt i Paris - tar under en vecka hand om sin brors barnbarn - en nio, tio-årig pojke - som har höstlov. Mötet med honom väcker många minnen, deras lätt duggregnsfuktiga parisiska promenader varvas därför med hennes barndomsdofter, ungdomssynder, matminnen, kärleksmöten och livssorger."

Ur Elin Claesons recension i Kulturnytt, SR, P1, den 9/5 2011.

Läs eller lyssna på hela recensionen här.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

 

"Det här är, i all blygsamhet, en underbar liten roman"

 

"Romanens (ena) huvudperson heter Gertrud. Hon har ett långt liv i Paris bakom sig - och hon har minnen från Stockholm i sig, levande, klara och tydliga. Karin tecknar henne med lätt hand. Ibland lite förstrött (eller så är det Gertrud själv som är förströdd), men med ett slags ömsinthet som jag tycker mycket om. Jag tycker om det förströdda också, det som kan få en roman att se lätt ut, fast den är skriven med yttersta omsorg. Ungefär som när man på cirkus ser någon gå på lina och man tänker att det ser lätt ut, fast man med hela sitt väsen anar hur svårt det är. Karins nya bok har det gemensamt med de två föregående. Boken blir inte mindre rolig av de små krumelurer till vinjetter den har. Karins anda svävar liksom över hela boken. Ja, den finns i själva pappret!".

Ur Thomas Nydahls blogg den 5/5 2011.

Läs hela texten här.

Läs mer om En underbar roman här.

Beställ här.

 

"Vildsint? Ja. Punkigt? Ja. Charmigt? Ja. Sökande? Ja. Lovande? Ja."

”Kristina är inte den första som försöker vaska guld ur soporna – jag menar hennes förtjusning för det söndriga, makabra och smutsiga. Men hon lyckas – det glimmar lockande här och där bland all sköns bråte. Vildsint? Ja. Punkigt? Ja. Charmigt? Ja. Sökande? Ja. Lovande? Ja.

Spänningen steg under läsandets gång. Bokens sista scen utgör Lifterskans katharsis. Världen öppnar sig för Lifterskan genom vattnet – jag tänker på Camus dödsdömde Mersault i Främlingen. Det frestar av att skriva de vackra raderna hit, men jag vill inte beröva bokens blivande läsare samma känsla av befrielse som jag upplevde när jag hade läst färdigt. Plötsligt föll allt på plats, boken blev gjuten. Och jag vill läsa en fortsättning.”

Ur Maija Niittymäkis recension i Nerikes Allehanda den 3 maj 2011.

Läs hela recensionen här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Beställ här.

  

Kristian Lundberg recenserar Sigunsdotters Sjöpojken i HD

 

"Det är då sannerligen en udda diktsamling som Kristina Sigunsdotter debuterar med; inte bara är Sjöpojken upplagd som en slags samtalande rolldikt – den rör sig också ner mot arketypiska bilder ... Djärvheten i Sigunsdotter projekt kan man inte nog beundra ..."

Ur Kristian Lundbergs recension i Helsingborgs Dagblad, 17/4 2011.

Läs hela recensionen här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Beställ här.

 

Kulturmagasinet Voltaire om Sjöpojken på Bokbazar Poesi

 

Marie Lundquist skriver i Voltaire om gårdagens afton på Bokbazar Poesi: "Ikväll var det alltså dags att sjösätta 'Sjöpojken' vilket gjordes med hjälp av cellisten  Cecilia Radkiewicz som tillsammans med författaren skapade ett egenartat och spännande samtal mellan ord och musik. Boken kommer ut på det lilla, men naggande goda förlaget Tusculum."

Läs hela artikeln här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Beställ här.

  

SVT:s Babel-bloggen intervjuar Kristina Sigunsdotter

 

"Hon är redan dramatiker, fotograf, bloggare, projektledare för Stockholms Poesifestival. Som om inte det räckte debuterar hon i dagarna som författare med Sjöpojken, ett svårdefinierbart verk. Varken renodlad prosa eller poesi. Hennes egen förklaring, en poetisk saga för vuxna, beskriver nog bäst vad den 64 sidor långa boken innehåller.

Babelbloggen träffar henne en blåsig vårdag för att prata hemska resminnen, påhittade pojkvänner och självutlämnande konst."

 

Läs hela intervjun här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Beställ här.

 

Bloggen Pacemakers möter Kristina Sigunsdotter

 

”Nybliven författare som tidigare skrivit dramatik, du har mer erfarenhet i bagaget än många andra. På din blogg får man ta del av ditt öga för foto och konst. Du har en potential till att bli ett stort namn både internationellt och i Sverige. ’För det har du förtjänat’ skulle Alex Schulman sagt om du gästat hans tv-show. Istället frågar jag: Känns det som en korrekt beskrivning av dig Kristina Sigunsdotter? Jag skulle kunna bli generad av smickret om jag fortfarande kunde bli generad för någonting. Jag har använt mig av hela min kropp och själ, bokstavligen, för att få leva som jag gör och göra det jag gör. Så ja, jag förtjänar att bli så rik och berömd som en poet kan bli. Men jag har lite issues med sånt du vet, jag var den där duktiga flickan som blev fullast på alla fester för att kunna släppa prestationsångesten. Helst av allt vill jag skapa utan att tänka på att prestera, men det verkar svårt. Det enda som verkar hjälpa är att resa bort från allting ibland. Så nu har jag precis köpt en gammal folkabuss från sjuttiotalet som jag ska åka runt svarta havet med i vår och sommar.”

Läs hela intervjun här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Beställ här.

 

Hej Karin Stensdotter, den 9 maj utkommer du med En underbar roman …

 

… Kaxig titel; varför döper man en roman till En underbar roman?
Ambitionen medan jag skrev var just att det skulle bli en underbar roman. Sen hängde det kvar och tillsammans bestämde jag och förläggaren att det nog var en bra titel. Också. 

I bokens små fina vinjetter anar man att du är något mer än en skrivande människa. Kunde man säga att du är ett slags allkonstnär?
Om man vill vara snäll kan man nog säga det. Jag har alltid tecknat mycket, är utbildad till arkitekt, så man kan också säga att jag har svårt att välja. Eller att jag är halvbra på rätt mycket.

Berätta lite om romanen, vad är det för sorts miljöer och människor du skriver om?
Miljön är enkel att svara på, det är Paris. Det Paris jag känner efter att ha bott här i närmare tjugo år. Det dröjde dock länge innan jag vågade mig på att skriva om staden; det tar lång tid att lära känna nya människor och nya miljöer, särskilt på ett främmande språk. Hur fransmännen tänker vågar jag fortfarande inte riktigt gestalta, inifrån. Människorna är alltid knepigare att ringa in, jag skriver om en äldre svensk dam som bott länge i Paris och som tar emot en svensk skolpojke en dryg vecka. Här där jag bor skulle de säga att boken handlar om transmissionen – överförandet av erfarenheter och kunskaper från en äldre generation till en yngre. Det är ett viktigt och stort tema här. Men tanken var också att skriva en lättsam roman, en underhållande roman, en roman med lyckligt slut, utan att för den sakens skull skriva en platt roman. Jag tänker mig också att de människor jag skildrar är större än bara den lilla människan, de är delar av sin omgivning, de bär minnen – en människa är en värld.

Hur, var och när föddes idén till den här romanen?
Det minns jag inte. En kvinnlig fotograf har länge, länge funnits där inom mig, säkert mer än tio år. Idéer till berättelser kan dyka upp hur som helst och sen blir de kvar, om de är tillräckligt bra. Annars försvinner de.
 
Har din Sverigebild – och därmed ditt skrivande och din syn på litteraturen – förändrats sedan du blev fransyska?
Jag har inte blivit fransyska och blir det aldrig heller. Jag är fortfarande svensk, men kanske mer utlandssvensk eller fransk-svensk. Och visst har min Sverigebild förändrats, jag ser mycket mer Sverige utifrån nu. Är inte en del av det svenska på samma sätt. Min syn på skrivande och litteratur förändras också, men det kanske har mindre med det franska att göra. Här är det snarare Sverige som förändras snabbt. Litteraturen eller om vi ska säga skönlitteraturen, har ju inte alls den ställning den hade tidigare. Det gäller både i media, på förlagen och bland läsarna, åtminstone i antal räknat. Liksom i den politikergeneration vi ser träda fram nu. De är ju människor i min ålder många gånger och jag får inte ett intryck av att de ser litteraturen som något särskilt viktigt. Varken för landet eller dess befolkning. Gäller både höger och vänster. Här finns en skillnad mot Frankrike där ordet, tanken och språket – och därmed litteraturen – aldrig kommer att få den undanskymda plats de har i det svenska medvetandet.
 
Sedan 2004 och 2006 har du bakom dig två bastanta romaner på Albert Bonniers Förlag. Hur kan det komma sig att du nu ger ut en nyskriven roman på ett litet förlag och i ett helt annat format än de tidigare böckerna?
Alla berättelser passar inte i samma form, den enda form Bonniers dock velat ge ut av min hand är den bitiga romanformen. Det här var länge ett halvfärdigt manus som jag kom av mig med då jag insåg att det skulle bli svårt att få utgivet. Men så annonserade Tusculum efter korta romaner och långa noveller och då tog jag tag i manuset igen.
 
Du skrev på din blogg för någon tid sedan att En underbar roman blir din sista roman – varför det? Är det ett beslut du kommit fram till redan, eller är det snarare en känsla av hur det kommer att te sig. Följer man ditt bloggande kan man väl mer tänka att du inte på villkors vis skulle kunna avstå från skrivandet.
Jo, jag skrev det. Det var så det kändes och känns, just nu. Jag har sedan jag var i tjugoårsåldern så gott som ständigt skrivit på berättelser – fiktion – parallellt med annat skrivande. Men jag har inte varit särskilt angelägen om att publicera mig. Det mesta jag har skrivit har inte blivit klart, en hel del har blivit refuserat. Jag har haft det skrivna och de världar jag där hittar på som tillflykt och undanflykt, det har varit ett sätt att leva ett parallellt liv. Jag har behövt det. Det är möjligt att jag även fortsättningsvis kommer att behöva den här sortens ställen att vistas på, men just nu känns det som om jag snarare behöver en paus från det. Jag vill rita hus igen, träffa levande människor igen, ha tid med några fler än min familj. Jag vill också gärna tjäna pengar på det jag gör. Därför känns det just nu mer meningsfullt att ägna den tid jag har åt husen igen.

Vad läser du just nu? Föredrar du svenska eller franska språket när du läser skönlitteratur?
Samvetsfråga. Den senaste bok jag läste ut var Henrik Berggrens Palmebiografi. På gång har jag ett par små franska romaner och Bockfesten av Vargas Llosa. Jag föredrar fortfarande att läsa på svenska, men franska går nästan lika bra. Om jag ska läsa i översättning är svenska bäst, men det finns ju ett större urval på franska. Generellt kan jag säga att jag läser i perioder, inte hela tiden.

 

En underbar roman utkommer den 9 maj 2011.

Läs pressmeddelande här.

Läs mer om En underbar roman här.

Förhandsboka här.

 

Hej Kristina Sigunsdotter som debuterar med Sjöpojken på Tusculum senare i vår ...

 

… Vem är Sjöpojken?

Inspirationen till honom kommer från ensamma pojkar. Den lilla sminkade pojken jag träffade i gränsområdet i Afghanistan, den nakna utvecklingsstörda pojken på perrongen i Calcutta. Lyosha och de andra pojkarna som sitter inspärrade i ett  barnfängelse i Ryssland. Sjöpojken är en sådan pojke, som levt sig in i sina mardrömmar och vaknar som en man.

 

I vilken genre skulle du placera din bok?

Det är väl egentligen en saga, en mörk poetisk saga för vuxna. Jag älskar mystiken och berättartekniken i sagan, att få försvinna in i en ny värld. Och överdriva det hemska eller det romantiska. Sagan är gränslös. 

 

Du skriver i ditt debutantporträtt, som publiceras i Svensk Bokhandels katalog Sommarens Böcker, att karaktärerna i Sjöpojken finns på riktigt. Vilka karaktärer möter vi i boken?

Sommaren när jag hittade på Sjöpojkens mardrömsstad gjorde jag om de jag träffade till karaktärer som bodde där. Jag var väldigt ensam, trots att jag träffade en hel massa människor. Lifterskan, som förälskar sig i Sjöpojken, det är jag. Pianisten var den som bestämde över mina dygn och mitt hjärta då. Krokodilkocken är en man som bjöd mig på middag en kväll – kokt alligator. Kungen är en man jag träffade ett tag för att prova på hur det var att vara med någon som var riktigt rik. Han var galen, men inte lika galen som sin familj; den psykiskt sjuka mamman, systern som försökte ha ihjäl honom, pappan som blev så avundsjuk så att han gick och dog. Mina vänner fick vara hororna i Staden och Järven är min vän sångerskan Anna Järvinen som hjälpte mig när jag hade det som värst. Vem som har inspirerat mig till ministrarna med lösbröst och regnbågsskägg har jag lovat ska vara hemligt.

 

Du skriver dramatik också. Berätta.

Jag har skrivit pjäsen Systrarna Stormhatt & Det stora Fågeläventyret för Barnpoesifestivalen på Dramaten 2009 och Stadsteatern 2010. Den handlar om mamma Stormhatt som dör och hamnar i himlen och om hur hennes döttrar ger sig ut i skogen för att fråga fåglarna hur de ska få vingar så att de kan flyga och hälsa på henne. Och om att allting är möjligt i ens fantasi och drömmar. Det är ett av de största ögonblicken i mitt liv när jag såg alla mina konstiga fåglar för första gången på Dramatens scen. Rikard Wolff var min Snorkråka. En dröm jag har är att Sjöpojken en dag uppförs på scen.

 

Hur ser skrivprocessen ut för dig?

Det brukar börja med att jag skapar en miljö, ett rum eller en värld där historien ska utspelas och sedan lever jag med den världen nästan hela tiden. Jag har alltid papper och penna med mig och samlar på mig dikter och saker som folk säger och skriver till mig. Sedan åker jag någonstans där jag kan vara ensam och skriver färdigt allt. Jag lever mig in så mycket i de här världarna så jag vill vara ensam utan att behöva tänka på att folk måste stå ut med mig under tiden.

 

Var skriver du helst?

Jag åker ut till min pappas barndomshem som ligger mitt i den sörmländska skogen, en liten stuga med knotiga äppelträd runtomkring. Det finns en sal i huset som användes för de finare middagarna, där tapeterna håller på att ramla av väggarna nu och där tycker jag om att sitta och skriva.

 

Vilka författare, dramatiker, inspireras du av?

Jag tycker mycket om råa poeter som Charles Bukowski och Patti Smith. Och sagoberättare som Tove Jansson och Maria Gripe. En dramatiker och författare som jag tycker väldigt mycket om är Bodil Malmsten. Hon skrev en gång till mig: "Fortsätt att skriva men det behöver du ju inte någon åldrig prestationsneurotisk Bodil till att uppmuntra dig att göra. Det kommer du att göra i vilket fall. Arslet ur vagnen nu och ingen porr!" Det gick som det gick med det.

 

Om ett par veckor kommer en ljudfil där cellisten Cecilia Radkiewicz framför specialkomponerade stycken till Sjöpojken. Berätta.

Jag träffade Cecilia när hon kompade mig och poeten Isabel Nylund när vi uppträdde som Lifterskan och Orkanen. Så frågade jag henne om hon ville göra något tillsammans av Sjöpojken. Och vi sågs och repade och vi blev förvånade  hur lätt det gick att arbeta tillsammans. När hon komponerar sina stycken är det som att hon gör det med samma språk som jag skriver.

 

Nu skickas Sjöpojken till tryck. Hur kändes det när du fick beskedet att ditt manus var antaget?

Jag började gråta. Sedan ringde jag pappa. Jag har längtat efter det här så länge.

 

Vad skriver du på nu?

Jag håller på med två texter som jag hoppas ska bli färdiga böcker i år, båda handlar om ensamma flickor. Jag vill skriva någonting som bekräftar deras ensamhet och galenskap och utforska vad som händer med människor som låter fantasin och drömmarna ta över verkligheten. Så som Sjöpojkens mardrömmar tar över hans värld.

 

Sjöpojken utkommer måndagen den 11 april.

Läs pressmeddelande här.

Läs mer om Sjöpojken här.

Förhandsboka här.

 

Allers intervjuar Ingela Svenson om Mannen har hatten, om att skriva rättspoesi

 

”’Boken är lite av en protest mot de gammalmodiga patriarkala strukturer som fortfarande finns kvar i vårt rättssystem. Jag och min förläggare tyckte att det passade att låta den likna lagboken, men bytte ut den blå färgen mot chockrosa’, säger Ingela. För att arbeta med sexbrott och familjevåld är fortfarande kontroversiellt, menar Ingela. ’Om det gäller en misshandlad kvinna kan folk säga saker som: Hur kunde hon stanna kvar hos den där mannen? Handlar det om ett våldtäktsoffer är en vanlig kommentar: Men se hur hon var klädd, hon får skylla sig själv. Det är fortfarande ett väldigt patriarkalt synsätt som vi måste få bort’, säger Ingela. … Just när det gäller sexbrott är folk dessutom oerhört snabba att döma andra. ’Jag hade ett fall med en man som våldtagit två ytligt bekanta kvinnor hemma i sitt bostadsområde en natt när hans fru var bortrest. Men de våldtagna kvinnorna fick inga sympatier, många tyckta att de fick skylla sig själva som släppt in honom, de hade minsann haft ihop det förr och så vidare. Det är väldigt vanligt att man börjar värdera människorna i stället för bevisningen’, säger Ingela. … Ingela hoppas att hennes bok kan ge människor en tankeställare kring hur vi tänker om sexualbrott och misshandel. Och hon tror att synen på de brott hon jobbar med kommer att ändras med tiden.”

Ur Carina Nilssons intervju i Allers nr. 5 2011
Läs mer om Mannen har hatten här. Beställ här.

 

Christer Hermanssons böcker är oroande och uppfriskande - Smålandsposten recenserar

Som recensent kan jag placera in Christer Hermansson i en absurdistisk texttradition … Jag läste Ich bin ein Bibliothekar! och överraskades, för något liknande hade jag inte läst. Galet, roligt, men allvarligt roligt om en yrkeskår i omvandling, och en huvudperson som på samma gång är djupt reflekterande, och djupt enerverande (för sin omgivning) och för mig som läsare. När jag nu läst fortsättningen, Kulturchefen, har den egendomlige Oliver C Johansson smittats av samhällets trendskapande managementfilosofi, om man nu får besudla dess verksamhet med ordet filosofi … Något avgörande har emellertid skett med Oliver som person, i den uppföljande boken. Han bär visserligen sina läderbyxor och skrattar symfoniskt och han kan precis som förut citera poeter och författare ordagrant. Men. Och detta är att betrakta som det stora Men: Oliver har blivit maktfullkomlig och nyckfull. Hans utvecklingssamtal med personalen liknar uppvisningar i ett slags modern despotism. Hans sätt att vränga personnamn borde för övrigt få en eloge! … Christer Hermanssons böcker är oroande och uppfriskande. Dessutom är han verkligen kulturchef på riktigt i Strängnäs kommun och en samvetsgrann debattör när det gäller bibliotekens framtid och utveckling.
Ur Tina Perssons recension i Smålandsposten den 4/1 2011
Läs hela recensionen här.
Läs mer om Kulturchefen här.
Läs mer om Ich bin ein Bibliothekar! här.
Beställ här.

 

"Den manar till eftertanke, till att tänka på vad som är viktigt i livet, vad som skänker glädje"

  

 

 "Thomas Nydahl kallar sig solitär, han har vänt sig bort från dagstidningarnas förflackade kultursidor. Han vägrar skaffa sig mobiltelefon och han cyklar hellre än åker bil … Han skriver såväl med ilska som sorg, med kritiska uddar och ibland meditativt tempo. Han citerar författare som skrivit om och sökt ensamhet och tystnad, citat som det är en glädje att ta del av och som samtidigt tipsar om läsvärda böcker och hela författarskap … Man kan börja läsa var som helst, hoppa mellan sidorna och ändå hela tiden läsa den med behållning. Den manar till eftertanke, till att tänka på vad som verkligen är viktigt i livet, vad som skänker glädje … ’Att inträda i långsamheten är att säga nej till masspop- och konsumtionskulturens krav på samtidsmänniskan, att hon ska forma sig – helst frivilligt – till de krav på medgörlighet, underdånighet och tempo den ställer på henne.’ Kloka ord. Sådana finns det många av i den här boken."
Ur Mary-Ann Bäcksbackas recension i finlandssvenska tidningen Västra Nyland, den 1/12 2010. Läs mer om Långsamhetens nej här. Beställ här.

Computer Sweden intervjuar Christer Hermansson

"Oliver C Johansson är en surrealistisk släkting till den struthårige chefen i Dilbert. Han suger i sig managementfloskler och rapar upp dem som en berusad konsult, trots att han är försiktig med spriten. Oliver C Johansson debuterade 2002 i boken ”Ich bin ein Bibliothekar”, skriven på svenska trots namnet. Då var han en försynt bibliotekarie som fick bli chef för stadsbiblioteket i Södertälje, troligen därför att de som tillsatte honom räknade med att han alltid skulle göra som han blev tillsagd. I år återkom Oliver C Johansson i ”Kulturchefen”. Det har lett till nytryckning av ”Ich bin ein Bibliothekar”. Det är inte bara biblioteksfolk som känner igen sig i det chefsskap som beskrivs. (Däremot skrattar bibliotekarierna extra mycket åt beskrivningarna av de konstiga frågor man får när man står i informationsdisken) ... Oliver C Johansson har jämförts med Jaroslav Haseks romanfigur Svejk, men påminner mer om August Bondesons folkskollärare John Chronschough. Oliver C Johanssons överjag är utslaget, han lånar överjag från närmaste auktoritetsfigur. När han själv blir en auktoritet blir det tomma överjaget en ekokammare där flosklerna studsar."
Ur Anders Lotssons intervju i Computer Sweden den 29/11 2010.
Läs hela intervjun här. Läs mer om Kulturchefen här. Beställ här.

Tidskriften Spegeln recenserar Mannen har hatten

"Vid första anblicken är bokomslaget till Ingela Svensons poesidebut Mannen har hatten en flickdröm i knallrosa och guld. Efter en närmare anblick visar det sig att omslaget liknar en lagbok i sin layout. Detta ger ett förledande tveeggat anslag. Därför att efter genomläsning står det klart att denna flickdröm i rosa och guld innehållsmässigt gestaltar intet annat än alla kvinnors mardröm … Ingela Svenson arbetar som åklagare och det är hennes arbetsplats som också är bokens skådeplats, det vill säga rättssalen … Dikterna är till största delen likt tvärsnitt ur pågående rättsprocesser där centrala och betydelsefulla ordväxlingar lyfts fram … Den röst som stiger ur dessa ord är trovärdig. Det finns ett hjärta som bultar för dem som inte lyckas göra sina röster hörda eftersom de dels saknar maktens språk och dessutom tillhör det kön som benämns det svagare av dem som utnämnt sig till normbärare.
Ur Marias recension i tidskriften Spegeln, december 2010
Läs mer om boken här. Beställ här.

BTJ om Och hundarna skällde alltid på nätterna: "En underbar liten bok"

"En underbar liten bok om en flickas trevande väg från barn till vuxen … Med en skarp och klar prosalyrik tecknar Lilian Edvall berättelsen om en osäker flicka som tror att hon ska bli som mamman men som motvilligt finner mer och mer av pappan i sig själv. Språket skär rakt in i vardagshändelserna – huggormarna man kunde dö av, doften av den första äppeltuggan, Elvis och Birgitte Bardot, bokstäverna, brösten, blodet."
Ur Anna Sigurdsdotters recension i BTJ-häftet, nr. 2:2011
Läs mer om boken här. Beställ här.

BTJ om Långsamhetens nej: "Det är en oerhört rutinerad författares röst som hörs"

"Natten, tystnaden, långsamheten och ensamheten ställs mot larmet, stressen och överkonsumtionen i dagens samhälle. Dessa motsatser bildar en väv i boken. Kulturkritiken är tydlig och välformulerad … Textens rytm är väl avvägd och löper på i ett meditativt flöde. Det finns därmed en lyckad överensstämmelse mellan stil och innehåll i boken. Det är en oerhört rutinerad författares röst som hörs."
Ur Michael Nyhagas recension i BTJ-häftet nr. 2: 2011
Läs mer om boken här. Beställ här.

Kulturchefen på Bokpuffen

Lyssna här. Läs mer om boken här. Beställ här.

Sveriges roligaste bok

”I nio år levde jag helt ovetande om en av de roligaste böcker som skrivits på svenska. Ich bin ein Bibliothekar! … Nu är uppföljaren här; Kulturchefen (Tusculum förlag) och samtidigt kommer Ich bin ein Bibliothekar! i nyutgåva. Oliver C. Johansson har avancerat till kulturchef i Strangeness kommun, vilket blåst liv i hans punkterade ego på ett rent hårresande vis och har förvandlat honom till någon slags sörmländsk version av David Brent i tv-serien The office. Spretigt, totalt egensinnigt och olikt det mesta. Och väldigt, väldigt roligt.”
Skriver Anne Ralf Hållbus, i ABF:s kulturmagasin Fönstret nr. 4/2010
Läs mer om boken här. Beställ här.

Kulturbloggen om Thomas Nydahls Långsamhetens nej: "Mycket i boken känns som att tala med en nära vän"

“Jag slängde mig över boken ’Långsamhetens nej’ av Thomas Nydahl. Det är en slags essä, indelad i en mängd kortare avsnitt med tankar om allt möjligt, framför allt om samhället. Det här citatet skrev jag ner för det vill jag spara, det är från sidan 69: Jag kan inte ens föreställa mig att de återkommande svältvågorna över norra Afrika ska avta, så länge vi har en ekonomisk ordning som bygger på den privata roffarinstinkten. Det är något jag känner igen och själv har formulerat på olika sätt här i bloggen. En annan känsla jag känner igen är följande rad: Vi samtalar oss till synes framåt, men står minst ett steg längre bak när samtalet avslutas. Jo, ibland känns samtal meningslösa, att inget riktigt blir sagt. Ibland föredrar jag att vara ensam framför att spilla bort tid på att träffa människor som jag ändå inte kan tala med på rktigt, inte kan möta med sanningen utan man bara ska spela upp att allt är så tjusigt och allt är så bra och perfekt, eller vad det nu är som ska spelas upp utan att vi ska mötas på riktigt. Mycket i boken känns som att tala med en nära vän. Vissa delar kan jag reta mig på, och det kan ju faktiskt också ingå i vänskap. Vänskap behöver inte betyda att tycka likadant i allt.”
Skriver Rosemarie Södergran på Kulturbloggen den 18/11 2010
Läs hela recensionen här. Läs mer om boken här. Beställ här.

Nerikes Allehanda väljer Lilian Edvalls Och hundarna skällde alltid på nätterna

Nerikes Allehanda väljer det bästa just nu inom lyriken och väljer då Lilian Edvalls prosalyriska berättelse Och hundarna skällde alltid på nätterna: "Med egenupplevd nerv är det en berättelse i prosalyrisk form som doftar, känns och befolkas av barnets fokusering på karaktäriserande detaljer. Prosalyrisk form är ett ekonomiskt sätt att skriva som dock kräver full konkretion och öppet sinne. Det har Lilian Edvall. Intensivt förmedlar hon barnets värld med en säkerhet och tydlighet just i detaljen, hågkomsten och barnets starka sinnesintryck, som övertygar."
Skriver Stefan Nilsson, Nerikes Allehanda den 14/11 2010
Läs mer om boken här. Beställ här.

 

"Edvall talar genom tystnaden, hon ger på ett unikt sätt tystanden ett språk"

”Boken är en blandning av prosa och lyrik och genren ger orden och berättelsen en vacker framtoning - skapelsen blir en lättläst prosatext som samtidigt omfattar en djup och smärtsam poesi … Edvall sätter ord på barnets väg från hjälplösheten och moderns ompyssling till självständighet och frigörelse. Det är genom mjuka och varsamma ord som Edvall nystar upp barndomen. Hon lägger en lätt hand på orden, som formas och blir till sina egna - läsaren kan riktigt känna den stillhet som flödar genom hela boken, som att vila sig på en solvarm sten mitt i en porlande bäck och lyssna till naturens melodi. Edvall talar genom tystnaden, hon ger på ett unikt sätt tystanden ett språk. Ett flickebarn tiger, men hon tiger i sin egen existens för att klara av livet och hon talar aktsamt genom förtegenheten. Edvall bryter barriären och lyckas förmedla ett språk som synliggör barndomens flammande låga och som dessutom skiner på det mörker som ibland vilar över bandomen som en skygg skugga. En barndom sveper förbi och fram kommer en ofrivillig vuxentid där allt ställs på sin spets - flickebarnet måste växa på sig och kliva in i sin verkliga storlek.”
Ur Therese Bergmans recension i Tidningen Kulturen den 9/11 2010
Läs hela recensionen här. Läs mer om boken här. Beställ här.

En fin liten presentbok för reflekterande läsare

”Nydahl är något av en domedagsprofet när han kritiserar nivellering och konsumism. Här ges ingen pardon, det mesta i vårt moderna samhälle pekar mot undergång. Samtidigt finns hopp och glädjeämnen där det främsta är de egna barnen och barnbarnen. Här är han inte ensam längre utan i en stark gemenskap som han ser sträcka sig både framåt och bakåt i tid och rum. Här landar han, här hör han hemma … Det är liksom en bok mättad av jord och regn och långsamhet men med utblickar mot himmel och evighet. Det gammaltestamentliga finner en samtida röst här. Allt har sin tid, man och kvinna förenas, släkten komma och gå, det kosmiska landar i det personliga … Ungefär. Ur den synpunkten är boken däremot mycket hoppingivande - om man tänker sig att detta förlopp är möjligt för fler än författaren … Boken är slutligen mycket vacker, omslagsbilden (foto taget av Astrid Nydahl) av höstliga träd genomsilade av solnedgångsljus är kongenialt med innehållet. Formatet är behändigt och papper och tryck perfekta. En fin liten presentbok för reflekterande läsare.”
Ur Karin Stensdotters recension på bloggen Blott Sverige den 7/11 2010
Läs hela recensionen här. Läs mer om boken här. Beställ här.

Fin intervju med Lilian Edvall i Länstidningen Södertälje

"Vi är många som läst Lilian Edvall. Fast i tidningstext, i Kamratposten. – Jag jobbade där i femton år och är fortfarande journalist, berättar Lilian. Det var faktiskt via Kamratposten jag fick mitt första bokuppdrag, jag skrev faktaboken Mensboken. Sen skrev hon flera faktaböcker – Klimakterieboken, Kärleksboken och Skillsmässoboken – samt flera barn- och ungdomsböcker … – Det finns flera fördelar med att ge ut en bok på ett mindre förlag, inte minst att man känner sig viktig … Lilian Edvalls skönlitterära debut är ett slags blandning av prosa och lyrik. Många ofullständiga meningar och korta stycken varvas med längre berättade avsnitt. Det är en kort kärnfull berättelse som hoppar fram och tillbaka tidsmässigt, om en liten ensam flickas väg ut i vuxenvärlden. Den sorgsna flickan på omslaget säger en hel del, trots de glada färgerna … – Men egentligen vill jag inte prata om boken, man får bilda sig en egen uppfattning genom att läsa den."
Ur Jalmar Carlsons intervju i LT den 5/11 2010.
Läs mer om boken här. Beställ här.

Strålande dubbelrecension av Långsamhetens nej, som utkommer idag

Tidningen Kulturen publicerar en dubbelrecension av Thomas Nydahls essä Långsamhetens nej:
"Nydahl är en mycket skicklig och mycket ilsken och därtill intressant skribent som inte räds att ta den nutida fan i båten för att anklaga om skyldighet till den rådande apokalyptiska nivelleringen. Och hans giftpilar landar som smattrande projektiler på alla skändliga företeelser ... en lisa för själen och det är bara att skeda i sig och låta sig väl smaka av de härliga uppgörelserna. Ibland och ofta når Thomas Nydahl höjdpunkter och blir högpoetisk och själsligt stor", skriver Benny Holmberg.
"Jag tillåter mig vara så naiv att jag tror Nydahls texter har framtiden för sig och att Långsamhetens nej redan håller på att skrivas in som nödvändigt i kulturvärldens eviga vågskvalp", skriver Tomas Löthman.
Ur Tidningen Kulturen den 1/11 2010 .Läs båda recensionerna i sin helhet här.
Varför heter boken Långsamhetens nej? Läs intervju med Thomas Nydahl här.
Beställ här.

Göteborgs-Postens recensent vill läsa mer av Och hundarna skällde alltid på nätterna

"’Barndomen glider undan’, skriver Lilian Edvall i sin skönlitterära debut för vuxna. Den slinker ’som en fisk’ ur handen. Men går det verkligen så kvickt? Bilden av det där som spritter till och försvinner, speglar förvisso rätt fint något av det som författaren och hennes uppväxande flickgestalt vill fånga eller återskapa … Och hundarna skällde alltid på nätterna handlar främst om hur en ung människa hanterar sitt (ibland bristande) behov av närhet. Trots en del stopp och hopp i historien, är det ändå trist att den tar slut så fort."
Ur Lisa Ahlqvists recension i Göteborgs-Posten den 30/10 2010
Läs mer om boken här. Beställ här.

"I den svenska litteraturen är det svårt att hitta röster som avstår från att dansa efter andras allt mer högljudda pipa"

"… men Thomas Nydahl är definitivt en av dem: det må säga mer om mig än om klimatet för svenska författare, men det dröjde till 2001 innan jag upptäckte hans böcker, trots att han började utge böcker redan 1974 (då hade jag varit läskunnig i två år), och har en minst sagt diger verklista, mer än fyrtio titlar lång. Den som gör sig obekväm blir nedtystad; kanske det inte är så förvånande då att det är så relativt tyst kring Nydahl, trots att hans utgivningstakt bara ökar. Nu utkommer på Tusculum förlag hans nya bok Långsamhetens nej, som fortsätter utforska den moderna tillvaron, där vi försöker motarbeta stressen, jäktet, hetsen. Han utgår i sina kort skrivna stycken från ideala förebilder, går in i dialog med dessa sympatiskt klingande röster som samstämmigt varnar för barbariets utbredning … Det är som väntat, fullständigt kompromisslöst, och nog tror jag att en och annan läsare drar öronen åt sig. Men det är förstås meningen: just därför är det här en så viktig bok, att den visar ett alternativt leverne, att det ändå går att göra sig oavhängig det som samtiden menar är oumbärliga hjälpmedel. Den som säger nej bejakar helt andra värden, helt andra världar, och i det spartanska kan den yttersta rikedomen finnas – bara det att vi har glömt bort hur man letar efter den … Boken har en utpräglad höstkänsla – accentuerad av det fina omslaget, en höstbild tagen av Astrid Nydahl, och det kan förstärka den pessimistiska tonen: fast jag upplivas av Nydahls klara engagemang, att det i detta försök finns en förhoppning att det går att vrida världen rätt."
Ur bloggen Bernurs recension den 30/10 2010 Läs hela recensionen här.
Långsamhetens nej utkommer måndagen den 1 november.
Läs mer om boken här. Beställ här.

Finstämd recension i Helsingborgs Dagblad av Och hundarna skällde alltid på nätterna, som utkommer idag

Idag, måndagen den 25 oktober, utkommer Lilian Edvalls skönlitterära debut för vuxna, den prosalyriska berättelsen Och hundarna skällde alltid på nätterna. Helsingborgs Dagblads recensent Conny Palmkvist tycker om:

"I det karga förlagsklimatet i Sverige springer de flesta aktörer åt samma håll och satsar på deckarspektakel. I det förgängliga finns pengarna men resultatet blir rent sorgligt för den smala litteraturen. Bra då att de små förlagen vågar stå upp för något. Inte minst tänker jag på närmast osynliga finlirare som bokförlaget Mormor eller, som i det här fallet, Tusculum, där man nu släpper författaren Lilian Edvalls roman … Det är en bok som på koncentrerat språk målar upp en flickas väg in i vuxenlivet. Vi serveras allt i korthet och sidorna är bedårande glesa, varje ord lite bärande. Just detta med prosalyrikens form gör sig här ovanligt väl … I Och hundarna skällde alltid på nätterna hukar flickan Margrete under faderns tystnad och skolgången vrids fram i skisserade ögonblicksbilder. Edvall vågar vara enkel i sin bok om hur en människa ömsar skinn och långt senare ser tillbaka på hur allt började. Vi står inför ett tämligen okonstlat scenario och översköljs av alldeles vanliga händelser. Vad annars består tiden av? Det som skimrar är språket när Edvall hittar rätt och blåser undan dammet från vardagen, då är poeten större än prosaisten … Lilian Edvall är tveklöst en av dem som har ambitionen att bära facklan högt genom ett drygt bok-Sverige. Tyvärr kommer det att gå de flesta helt förbi då det varken finns vilja eller plats nog hos en marknad som manövrerar ut det mesta som inte har en fet konstapel i huvudrollen."
Ur Conny Palmkvists recension i Helsingborgs Dagblad, den 25/10 2010
Läs hela recensionen här. Läs mer om boken här. Beställ här.

BTJ hyllar Kulturchefen

"Christer Hermansson, uppmärksammad kulturchef i Strängnäs kommun, odlar ett sublimt författarskap, som under de senaste tjugo åren resulterat i en rad volymer innehållande litterära groteskerier i en absurt burlesk skola. Mest känd bland dessa är Ich bin ein Bibliothekar!, i vilken han, från Södertälje stadsbiblioteks horisont, raljerar över hur managementtrender genomsyrar kultur- och näringsliv. Kulturchefen utgör en fortsättning på detta ämne, nu med "Strangeness" som hemmasäte ... Christer Hermansson låter sin huvudfigur hamna i skruvade samtal, än med anställda, än med chefer och kulturnämndsledamöter. Samtalen blir som regel ironiska kommentarer över kommunal handläggning ... Christer Hermansson är en språkekvilibrist, som gärna tar sig friheten att leka fram sitt ärende!"
Ur Staffan Engstrands recension i BTJ-häftet, 22:2010
Läs mer om boken här. Beställ här.

Biblioteksbladet recenserar: "Kulturchefen borde dramatiseras på Teater Brunnsgatan 4"

”Oliver C. Johansson har tagit ett kliv i karriären. Av Gud själv, dvs kommunchefen i Strangeness kommun, har han erbjudits befattningen som kulturchef. Den servilt fjäskande och hunsade Oliver C. som vi mötte i Ich bin ein Bibliothekar har förbytts i sin motsats – uppblåst, egotrippad och stendöv. En ”vinnarskalle” med uppdrag att stärka kulturens varumärke i den ”dynamiska idyllen” Strangeness. Han har laddat verktygslådan med allsköns managementmumbojumbo och praktiserar teorierna med en sådan nit att resultatet blir förödande – för omgivningen. (Men hysteriskt roligt för den som befinner sig utom räckhåll för hans ledarskap) … År 1949 utkom Berit Spongs Sjövinkel, en nyckelroman befolkad av det religiösa och kulturella etablissemanget i idyllen Strängnäs, som då ännu inte blivit dynamisk. Den lämpade sig inte för högläsning i syföreningar. Ingen ville heller erkänna sig ha läst den. Förhoppningsvis får Kulturchefen ett mindre snarstucket mottagande i den svenska kulturidyllen – i och utanför Strangeness. Boken lämpar sig dessutom alldeles utmärkt för högläsning, eller kanske än mer för en dramatisering. (Varför inte på Kristina Lugns teater, Brunnsgatan 4, och med Staffan Göthe i huvudrollen). Kulturchefen borde också kunna tjäna som alternativ till managementlitteraturens näringslivscentrerade ledarskapsteorier och användas som kursbok vid chefs- och ledarutbildning inom offentlig sektor. Mer distanserad, mer insiktsfull och framför allt mycket roligare än den ofta träaktiga managementprosan.”
Ur Barbro Thomas recension i Biblioteksbladet, nr 8/2010

Kulturchefen en av de titlar som Kulturrådet presenterar i NEW SWEDISH TITLES 2010

Christer Hermansson är en av fyrtiosju svenska förattare som under året utkommit med en ny titel och som presenteras i Kulturrådets skrift NEW SWEDISH TITLES 2010 som lanseras under höstens internationella bokmässor. Tusculum Förlag gratulerar Christer Hermansson till denna fina och framskjutna position. Läs om alla författare här.

Lysande recension av Thomas Nydahls En centraleuropeisk afton i Hufvudstadsbladet

"'En centraleuropeisk afton' – vilken vacker formulering! Begreppet Centraleuropa har för mig en suggestiv klang av något både nära och avlägset i såväl tid som rum … Nu finns det en bok som bär detta vackra namn och undertiteln är 'breven från Alvar Alsterdal'. Samtalspartnern i brevväxlingen är Thomas Nydahl och det är också han som sammanställt breven, både Alsterdals och sina egna, och omslutit dem med för- och efterord … Genom brevtexterna kommer läsaren också nära inte så få av de stora kulturgestalterna i 1900-talets Europa. I ett brev från 1988 talar Alsterdal så här om sina möten med den ungerske filosofen György Lukács: 'Jag satt och lyssnade till honom tre gånger. Första gången hade han Stalin i hyllan bakom skrivbordet, andra gången hade han Lenin och tredje gången Thomas Mann.' Den lärda korrespondensen kring Europas historia, politik och kultur – som löpande interfolieras med musiktips i båda skrivriktningar – griper så vitt omkring sig att det är en lycka för läsaren att folkbildningstanken även fått komma till uttryck genom bokens rika notapparat. Här finns mycket som lockar till vidareläsning. Och boktiteln - för att sluta cirkeln - är inte uppfunnen utan funnen i ett av de alsterdalska breven: 'Hade i fredags en ljuvligt centraleuropeisk afton hemma hos professor JP Hodin, som jag talat och skrivit om. Jag fick låna en bunt av hans manus. I ett av dem berättar han om minnen av Kafka.'"
Ur Bodil Zaleskys recension i Hufvudstadsbladet den 12 oktober 2010.
Läs mer om Thomas Nydahls bok En centraleuropeisk afton – breven från Alvar Alsterdal här.

Uppsala kommuns kulturchef recenserar Hermanssons Kulturchefen i UNT

"Författaren Christer Hermansson väjer inte för att på ett egensinnigt sätt ifrågasätta yrkesidentiteter och samhällets normer. Hur uppfattas egentligen en kommunchef, en banktjänsteman, en bibliotekarie eller en museiintendent? Vad är en politikers roll? Hur förhåller vi oss till de senaste ledarskapstrenderna och hur förändrar chefskapet en människa? Kulturchefen är en lättläst, stundom vansinnigt rolig roman som dessutom är läckert formgiven. Bakom den glättiga ytan och den dråpliga humorn finns mycket av obehaglig sanning. Det kanske är därför som jag redan efter en kort tids läsning upplever ett lätt illamående. Hos mig uppstår en aversion mot flera av romanfigurerna samtidigt som jag känner igen dem. Christer Hermanssons roman Kulturchefen stämmer till eftertanke. Personlighetsdragen finns, om än inte så tillspetsade, i vår vardag och inte bara i romanens värld … Sist men inte minst får man inte glömma bort att de är på uppdrag av de folkvalda som en kulturchef verkar – inte genom att ge sig själv uppdrag."
Ur Sten Bernharssons recension i Upsala Nya Tidning, den 6/10 2010
Läs hela recensionen här.

"Hermansson plockar elaka poäng" – Dagens Nyheter recenserar Kulturchefen

" Ibland händer det att tiden stannar. Det är till exempel inte ovanligt att det inträffar under sammanträden. Då kan man titta upp på vita tavlan, där någon skrivit ord som 'individuell kompetensutvecklingsplan' eller 'kulturpolitisk strategivision 2015'. Och man kan komma på sig med att tänka: så hemskt det vore om det verkligen funnes människor som trodde att sådana ord betydde någonting på riktigt. Det gör det, i alla fall i romaner av Christer Hermansson. Åtminstone en. Han heter Oliver C Johansson ...
I Hermanssons nya bok 'Kulturchefen' har Oliver C, som det tomma käril han är, blivit ett med de floskler han förväntas framsäga. Redan på sidan tio kontaktas han alltså av Gud, det vill säga kommunchefen i 'Strangeness kommun' och erbjuds jobbet som kulturchef. … Hermansson plockar ett antal elaka poäng. (Som när kulturchefen tillrättavisar en medarbetare som råkat kalla en biblioteksbesökare för 'låntagare': 'en kund, rättade jag. Vi kallar medborgare för kunder.') Men det vore fel att betrakta de båda romanerna som ren satir: Hermansson skriver i samma mildabsurdistiska skola som författare som Claes Hylinger, Magnus Hedlund och Erik Andersson och ger sig på hela verkligheten, inte bara byråkratprat och maktsnack … jag håller gärna med Annina Rabe, som skrivit förordet till nyutgåvan av 'Ich bin ein Bibliothekar!', om att detta är böcker som inte liknar många andra. Och som all god skönlitteratur får de läsaren att få syn på själva orden: Vad är egentligen en 'kulturchef'?"
Ur Ola Larsmos recension i Dagens Nyheter den 29 /9 2010
Läs hela recensionen här.

Expressen hyllar Hermansson

”Författaren till Kulturchefen, tillika kulturchef i Strängnäs, Christer Hermansson skulle kunna vara bror till David Brent i The Office. De är två män i sina bästa år, med skägg och tjänstemannakostym. Den tidigare så anpassliga bibliotekarien i första boken om C Johansson, Ich bin ein Bibliothekar!, har nu fått storhetsvansinne och styr kommunens administration med järnhand för att "sätta Strangeness-kulturen på Sverigekartan" … Oliver C. Johansson har samlat på sig alla fraser och ord i management-rappakaljan och kört dem genom den strimlare som utgör hans autistiska hjärna. Ut kommer en bisarr smörja, som häcklar samtiden bättre än de trötta samhällskritiska artiklar som man kan läsa i tidningar varje dag. Jag har inte stött på en så skojig och märklig romanfigur sedan Ignatius J. Reilly i Dumskallarnas sammansvärjning. I Ibland finns inget så underhållande som medelmåttiga män på mellanchefsnivå.”
Ur Karin Olssons recension i Expressen den 14/9 2010.
Läs hela recensionen här.

”Chefen från helvetet” – Svenska Dagbladet recenserar Kulturchefen

"Från patologiskt fjäskig och undfallande till maktfullkomlig, självgod och hänsynslös. Oliver C Johansson, den dumsnälle bibliotekarien i Christer Hermanssons ljuvligt säregna och vansinnigt roliga roman ”Ich bin ein Bibliothekar!” från 2001, har sannerligen genomgått en förbluffande utveckling. När vi nu åter möter honom i Kulturchefen har han just tagit över driften av kulturhuset i staden Strangeness – och i ett slag förvandlats från timid medarbetare till chefen från helvetet ... Jag skulle för övrigt gärna se den här romanen omvandlad till tv-serie, det skulle kunna bli alldeles lysande."
Ur Eva Johanssons recension i SvD den 13/9 2010
Läs hela recensionen här.

En mycket avtäckande satir över kommunal kulturadministartion

"Detta nya kulturepos från Hermansson är ett mycket läsvärt spektakel. Intrigen är intrikat, monologerna monomana och personteckningen skapar plågsam närvaro. Oliver C Johanssons kulturella öden och äventyr som bibliotekarie och senare kulturchef rullas upp i svindlande intriger. I Ich bin ein biliotekhar skapades personteckningens brygd på denne sällsamma puritans, färglösa och servila persona och som kulturchef i Strangeness i Kulturchefen visar han nu att under det menlösa ytskiktet dolde sig en satanisk maktmänniska med människoföraktande härskartekniker, uttryckt i egensinniga kulturpiruetter som firar tveksamma triumfer i den trånga kommunala sfären. Det är mycket avtäckande satirer över bibliotekens och den kommunala kulturadministrationens i många stycken genanta svaghet för kvasipsykologisk personalpolitik och kultursatsningar nedsmetade i yvig managementkultur."
Ur Benny Holmbergs recension i Tidningen Kulturen den 13/9 2010
Läs hela recensionen här.

”Ingen kan skriva så underhållande om bibliotekarier och bibliotek”

”När Johansson tillträder sin tjänst i Strangeness, ett naturligt steg i en lysande karriär, tar han genast väldigt stor plats. Kulturverksamheten i allmänhet och biblioteksverksamheten i synnerhet måste förbättras, förändras och effektiviseras. Det bör gå så fort som möjligt och drastiska förändringar kräver att personalen
ändrar attityd. För att göra personalen mer foglig kallas de in på enskilda samtal där deras självförtroende först bryts ned och kort därefter byggs upp en aning med smicker. En annan härskarteknik är att kalla Gunilla för Gertrud eller Peter för Petter. Kulturchefen svänger sig dessutom med en kultur- och kompetensutvecklingsjargongsom inte alla förstår. Det tillhör det roligaste inslaget i boken … Johansson är en monoman narcissist och rabulist, stora delar av boken är som en lång överhettad monolog. Det är bitvis väldigt roligt, ju mer det handlar om själva biblioteksverksamheten, desto roligare … Ingen kan skriva så underhållande om bibliotekarier och bibliotek som Christer Hermansson. Han är Bibliotekarien.”
Ur Ola Whilkes recension i Södra Dalarnes Tidningar, 2/10 2010

BTJ hyllar Ingela Svenssons poesidebut Mannen har hatten

"Den mest slående och gripande aspekten av dikterna ligger dock i beskrivningen av hur många kvinnor har lärt sig att vara underdåniga och passiva mot våld och orättvisor. Deras liv har präglats av närvaro i en miljö där kvinnan är självklart underställd mannen och av mindre värde, där förutsatta idéer och attityder förgiftar kontakten mellan man och kvinnan. Rytmen i dikterna understryker hur tankarna går och hur intryck formas i de scener som med starka visuella konturer visar kvinnor i utsatta situationer. I sina dikter har författaren lyckats skapa en vibrerande poetisk protest mot orättvisor och ett starkt medlidande för utsatta kvinnor.
Ur Maddalena Dahlgrens recension i BTJ-häftet, nr 15 2010

Christer Hermansson hävdar att allt är fiktion …

… i Oliver C. Johanssons självupptagna och oempatiska värld.” Så lyder ingressen i Patrik Uhlmans artikel i dagens Eskilstuna-Kuriren om Christer Hermansson och den kommande romanen Kulturchefen. Artikeln fortsätter:”Den givna frågan är naturligtvis om han har skrivit en självbiografi. ‘Nej, absolut inte … Det här är helt enkelt den allra första romanen om en kulturchef. Så den fyller ett stort behov.’ Han låter lika fylld av sitt ämbete som bokens Oliver C. Johansson som för andra gången återfinns i en roman av Christer Hermansson. Förra gången han dök upp var i Ich bin ein Bibliothekar! den hittills största framgången som nu påpassligt kommer som nyutgåva. ’Det kan vara bra att läsa böckerna i svit för att förstå Oliver C. Johansson’, poängterar Christer Hermansson … Att romanen har stora likheter med Strängnäs, det går han inte med på. ‘Det är bara tillfälligheter att namn och personer i boken påminner om sådana som bor och verkar i Strängnäs’, hävdar Christer Hermansson. ‘I så fall handlar det om omedvetna förebilder. Jag tror uppriktigt sagt inte att så många känner igen sig. Kanske trampar jag en och annan på tårna. Blir de förbannade kan det ju bero på att det jag skriver är sant … det här är helt enkelt en skruvad arbetsplatsskildring … jag överlämnar till andra att bedöma vad de tror eller inte tror om fiktionen. Men helt klart är att romanen blir en succé!’”
Ur Patrik Uhlmans intervju i Eskilstuna-Kuririen den 24/8 2010

Äldre recensioner och författarintervjuer går att finna under respektive bok och under fliken Författarintervjuer i webbplatsens huvud.