En underbar roman

Av Karin Stensdotter

 

Omslagsillustration: Karin Stensdotter

Grafisk form omslag: Susanne Viborg

 

Paris, en blomkalk av sten att vandra i. Det är så Gertrud ser på staden som kom att bli hennes hem. Nioårige Harry, hennes brors barnbarn, som kommer på besök blir en katalysator för en resa i minnet, samtidigt som de tillsammans gör Paris. 

I En underbar roman tecknar Karin Stensdotter ett ömsint porträtt av livet så som det kom att bli för Gertrud, fotografen som lämnade Stockholm för kärleken i Paris, som blev till kärleken till Paris, en kärlek hon nu överför till Harry. Och maten som puttrar i kastrullerna, alla dofter, alla smaker som Harry möter för första gången, allt som Gertrud vill visa honom – Paris, staden som kom att bli hennes.

 

En underbar roman utkom måndagen den 9 maj 2011.

Läs mer om Karin Stensdotter här.

 

Beställ En underbar roman här.

 

ISBN: 978-91-86551-04-9 (pappersbok)

ISBN: 978-91-86551-05-6 (e-bok)

 

Recensioner

 

”En underbar roman” handlar om platsens betydelse för människan. Därför använder den också tydliga bilder ... Svenska författaren Karin Stensdotter bor själv i Paris, och arbetar dessutom som arkitekt. Jag imponerades av hennes debut, generationsromanen ”Arnes kiosk” 2004. Men den nya boken, hennes tredje, är annorlunda och kommer ut på ett mindre förlag. Bara titeln, så uppkäftig! Man får föreställa sig att det syftar på Gertruds liv – som en underbar berättelse – helt enkelt.

Särskilt som ”En underbar roman” till omfånget mer liknar en långnovell, ett koncentrat där författaren Stensdotter gestaltar arkitekten Stensdotters idéer genom ett enskilt människoöde.

Gertrud har inte slutat laga riktig mat trots att hon vanligtvis bara dukar åt en. Hon steker kalvlever och snöbollschampinjon i smör. Hon lagar imponerande suffléer. Var sak har sin tid, säger Gertrud lugnt när en mäktigt fluffig drömpastej pöser ihop under gaffeln.

Det är ytterligare en av bokens klara bilder som kan tydas symboliskt om man vill: vi behöver näring av både minnen och framtidshopp.

En underbar dam, denna Gertrud. Jag är mycket nöjd med att ha fått träffa henne. I hennes Paris, 'den här staden som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare'."

Bodil Juggas, Arbetarbladet

 

”Det kanske kan tyckas lite anspråksfullt att kalla sin bok ’En underbar roman’. Titeln på Karin Stensdotters tredje roman – denna gång på Tusculum förlag – för tanken till romantitlar som A.M. Homes ’This Book Will Save Your Life’ och Dave Eggers ’A Heartbreaking Work of Staggering Genius’. Till skillnad från dessa romaner framstår Stensdotters som något mera lågmäld och jordnära – här är inte allt ställt på sin spets och ingenting står på spel … Skrapar man dock lite på ytan på denna feel good-roman så finns där mer än bara god mat och ett stundtals skymtande Eiffeltorn. Samtidigt som Gertrud och Harry vandrar runt i Paris så vandrar Gertrud också runt i sina minnen. Hela hennes liv tycks närvarande: barndomen i Stockholm, modern som dog när Gertrud bara var tonåring, kärleken till fransmannen Marc-Antoine, hans två söner som också blev hennes … Trots sin titel vilar det något anspråkslöst över Stensdotters roman. I denna hyllning till det vardagliga finns mycket att bli förtjust i – personligen faller jag för de kärleksfulla beskrivningarna av matlagning. I all sin enkelhet fångar ’En underbar roman’ den lågmälda lycka som kan orsakas av det lilla: en plötslig solstråle, eller en kopp espresso.”

Annika J Hagström, Helsingborgs Dagblad

 

"Underbart är kort? Nå, lång är den inte, Karin Stensdotters berättelse om hur gammal möter ung under några stillsamt eftertänksamma dagar som får minnet att dansa långdans genom tiden och rummen. Människor, nära och kära, passerar revy. Glömda färdigheter gör sig åter påminda, och glädjeämnen och sorg får sitt, samt det faktum att livet till slut ändå måste tillåtas att fortgå. Tills cirkeln äntligt sluts ... En fint stämd roman, vemodig och retuscherat mjuk i kanterna."

Margareta Wiman, Corren

 

"Karin Stensdotters språk är vackert. Det är nära. Ja, jag skulle rentav vilja kalla det intimt i sin känslomässiga laddning parad med en tilltalande lågmäldhet. Styrkan växer ur den skicklighet med vilken Stensdotter låter den lilla rörelsen, den nästan skenbart betydelselösa händelsen få sin rätta innebörd, sin särskilda tyngd. Därigenom blir effekten desto större och starkare. Gripande, är den rätta beteckningen. Och det är en vacker och vemodig berättelse. Mot slutet yttrar broderns unga barnbarn två repliker som bär på mycket av romanens essens: "Jag brukar inte säga så mycket". 'Och här har vi ju pratat hela tiden, fortsätter han. Jag tror aldrig att jag pratat så mycket förut.'"

Crister Enander,Tidningen Kulturen

 

”Huvudpersonen, en medelålders kvinna, Gertrud, lever sitt ensamma liv i Paris efter att mannen hon älskat gått  bort. Hon oroar sig över att behöva ta emot sin brors sonson under en vecka men de finner ett ledigt sätt att umgås på eftersom de har gemensamma intressen, särskilt fotografering. Det är välskrivet och språkligt oantastligt. Det är dessutom en njutning att följa med på utflykter i Gertruds Paris. Alla dofter, ljuvliga sinnesintryck, samtal om mat och filosofiska tankesprång förgyller läsandet.”

Maivor Wickman Olausson, BTJ: 11114379

 

"Den här boken skall ni läsa. Men läs den sakta och gärna två gånger. Första gången kan ni läsa historien om hur två människor, mycket olika i de flesta avseenden, möts och finner varandra.  Karin har själv sagt att hon ville skriva något med ett lyckligt slut och någon annan har kallat boken för en feel good roman, detta förvisso inte i förringande syfte. Vid andra läsningen kan ni långsamt njuta av Karins förmåga  att med några pregnanta detaljer skildra en miljö, en person, ett rum, ett minne så att man tydligt kan se det framför sig ... Jag hade väntat mig en roman om Paris och det fick jag väl också.  Dofterna, gatlyktornas skuggar, Eiffeltornet, katakomberna. Men Gertruds minnen och hågkomster ger mycket mer: här lyser Karins talang som Stockholmsskildrare igenom och hennes förmåga att teckna en förfluten tid som hon personligen rimligtvis inte kan ha varit med om men som en del av hennes ålderstigna läsare väl känner igen. Och det är en hoppfull utveckling: personligen uppfattar jag Gertrud som betydligt äldre än vad andra läsare gjort ("medelålders" - men jag tänker mig "pensionär sedan en del år"). Men  samvaron med Harry föryngrar henne och  hon tänker till slut att hon faktiskt har en del tid kvar som hon kan utnyttja. En trösterik tanke.
Bengt O. Karlsson, bloggen Flarnfri schalottenlök

 

"Romanens (ena) huvudperson heter Gertrud. Hon har ett långt liv i Paris bakom sig - och hon har minnen från Stockholm i sig, levande, klara och tydliga. Karin tecknar henne med lätt hand. Ibland lite förstrött (eller så är det Gertrud själv som är förströdd), men med ett slags ömsinthet som jag tycker mycket om. Jag tycker om det förströdda också, det som kan få en roman att se lätt ut, fast den är skriven med yttersta omsorg. Ungefär som när man på cirkus ser någon gå på lina och man tänker att det ser lätt ut, fast man med hela sitt väsen anar hur svårt det är. Karins nya bok har det gemensamt med de två föregående. Boken blir inte mindre rolig av de små krumelurer till vinjetter den har. Karins anda svävar liksom över hela boken. Ja, den finns i själva pappret!".

Thomas Nydahl, bloggen Vaka över ensamheten

 

"Äldre svensk dam, änka med vuxna styvsöner, sedan lång tid bosatt i Paris - tar under en vecka hand om sin brors barnbarn - en nio, tio-årig pojke - som har höstlov. Mötet med honom väcker många minnen, deras lätt duggregnsfuktiga parisiska promenader varvas därför med hennes barndomsdofter, ungdomssynder, matminnen, kärleksmöten och livssorger."

Elin Claeson, Kulturnytt, SR